Fredag

Idag firar vi ännu en vab-fri vecka, att mannen i huset kom hem från jobbet tidigare än på länge och att min pappa fyller år!

Nu ligger dock två av tre små och sover i sina sängar, mannen/pappan sover i soffan tillsammans med katten Sniff, medan jag och Karla gäspande tittar på Let´s dance. En fortsatt fin fredagkväll önskar jag er!

Fyrtal; Färgstarkt och mjölkvitt

Den här veckan har sannerligen gått i rejser-fart som Flora skulle ha sagt. Idag var det dock som om det tog stopp. Tre stora CdlC-ordrar står utanför dörren och väntar på att köras ut till nya och gamla återförsäljare. Jag tror att min tröghet idag kommer sig av de färdigpackade ordrarna och att jag idag borde börja på något nytt. Det är som när man just läst ut en bra bok och måste börja traggla sig igenom de första sidorna i en ny för att komma in i det igen. Just idag får det vara så, segt och lite avslaget. Jag försöker kicka igång mig själv med ett fyrtal som är en gammal goding som får följa med från Familjen i Uttran.

* Om vädret utanför är jämngrått så är min lunch desto färgstarkare. Stekte bacon, rödkål, spenat, ruccola, lök och lite vitlök, och strösslade på blodapelsin och pumpakärnor när det var klart. Mat man blir glad av!
* Jag är så glad att vi äntligen har plats för karmstolarna jag gjorde i ordning för några år sen. De har sedan dess stått till sig på vinden, men har nu fått varsitt hörn i vardagsrummet.
* Plockade ihop några ljusstakar i vitt och marmor i morse. Tillsammans med pastell och mässing är det detta som verkar gå hem bäst ute i stugorna.
* Den här bilden från gårdagens Instagram gör mig också glad. Vardagsrummet är de enda rummet där sakerna faktiskt verkar ha hittat sin plats och jag älskar det! Underbart när mönster och färger liksom verkar trivas tillsammans, trots olika bakgrund.

Önskar er en fortsatt fin torsdag!

Disco

Ni kan glömma att jag tänker byta skola, säger Karla när det i höstas blev klart att vi skulle flytta. Jag tänker aldrig aldrig byta skola, fortsätter hon och smäller igen närmsta dörr så att hela det hundraåriga huset skakar. Nämen, vilken tur att vi bara skulle flytta ungefär fyra kilometer då. Och vilken tur att vi beslöt oss för att Flora och Rufus skulle få gå kvar på samma dagis fram till hösten då de ändå skulle byta till förskoleklass och storbarnsavdelning. Och kanske bäst av allt, vilken tur att jag har ett sådant jobb så att jag kan packa in alla barnen i bilen två gånger varje dag för att åka och lämna och hämta i grannkommunen.

Jag kan ju säga att det inte är varje morgon som barnen står uppradade som syskonen von Trapp för att sedan bli fastspända i sina bilstolar. Allt som oftast ska det tittas på någon ekorre, bara hämtas en sak, eller helt sonika liggas och skrikas i gruset på gårdsplanen en stund. De senaste dagarna har vi dock infört en ny rutin som än så länge funkar utmärkt. Varje morgon kör vi disco i bilen. Dansaaa, skriker Ruffe Puff och rusar till bilen. Sen vrider vi upp volymen och sittdansar oss från Salem till Botkyrka. På vägen hem lyssnar vi på en saga istället, just nu går Kalabalik hos morfar prosten, uppläst av Margaretha Krook på repeat. Flora fnissar medan Rufus rynkar på ögonbrynen och säger inte göra så, när  Anton gör något fuffens hos prosten. Karla himlar mest med ögonen och säger att sagor är för småbarn, men jag vet nog att hon gillar det innerst inne.

 

Guld

Idag har jag gått varv efter varv i vårt vackra hus och flyttat saker. Det är liksom som om sakerna inte har hittat sin plats än, utan  svävar omkring för att slutligen landa på helt fel ställe. Jag plockar och flyttar, lägger tillbaka och plockar bort. Som vanligt är jag otålig, vill att allt ska vara klart med en gång. Inne på vårt tredje hus vet jag ju att de tar tid, det där med att bo in sig. Det måste få ta tid, för mitt i allt möblerande och piffande ska man ju leva också, vi måste hinna leka och umgås. Barn ska tröstas, mat ska lagas och kläder ska tvättas.

Idag visar jag en glimt från vårt guldskimrande badrum.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid önskat mig ett guldfärgat badrum, men nu när jag har ett - tja, då är det inte så dumt ändå. Tillsammans med de klassiska golvplattorna, det vackra kopparröret till toaletten, marmorskivan i fönstret och våra vräkiga speglar med feta ramar funkar det rätt bra. Vårt enda aber just nu är att hitta en toalettpappershållare och krokar till handdukarna som matchar resten, det är en gåta var de förra ägarna gjorde av toapappersrullen och sina blöta badlakan. Sedan vi flyttade in har handdukarna i alla fall en benägenhet att hamna i fuktiga högar på golvet, jag är glad om de når upp till bänken någon gång ibland.

Selfien i badrumsspegeln blev en hommage till min favvobricka som jag fick av min goda vän Anna i höstas. Ganska likt va?

Marmorskivan i fönstret är som gjord för vackra ting. Sanningen ser dock inte lika vacker ut, i själva verket ligger där högar av tandkrämskladdiga tandborstar och uttänjda hårsnoddar, nappar och ensamma örhängen som saknar sin maka. Då och då rafsar jag ner allt  i en låda och låtsas som att vi alltid enbart har noggrant utvalda saker framme, funkar i en kvart eller så.

Efter tre inlägg på nya bloggen känner jag att det förmodligen behövs minst tre till innan jag är varm i kläderna. Lustigt att det där med att skriva handlar så mycket om rutin som det faktiskt gör. Jag känner mig ungefär som när man är på semester i ett främmande land och ska prata ett språk som man kan, men som det var väldans lägesedan man tog i sin mun. Lite nervöst och lite stapplande, men härligt när man inser att man inte glömt allt.

* Trevåningsfatet på bilden heter Falköga och finns att köpa här.

Bra mat

 

Visst händer det att jag drar i mig en påste flottiga pommes eller en näve smågodis ibland, bara inte så ofta nu för tiden. Jag vågar nog påstå att hela vår familj fått en ändrad syn på det här med mat de senaste åren. Det är nog bara Rufus som är lyckligt ovetande om hur det var innan jag fick dille på grönsaker, lchf, paleo, raw food och allt vad det nu kan heta. Idag äter vi god, nyttig mat utan att följa några speciella regler. Mycket grönsaker, lite kolhydrater och inget vitt socker. Nu tänker jag inte tjata mer om det, men då och då lägger jag ut ett recept på något vi testat och som gick hem hos såväl truliga åttaåringar som kräsna fourtyish mammor och pappor.

Söndagens soppa blev en variant av ett recept jag hittade i Arlas lilla broschyr, ni vet den där man får i mataffären. Smaklig måltid!

 

Äntligen!

Att ha en blogg eller inte, har varit frågan det senaste halvåret. Jag har vägt för- och nackdelar, stött och blött, och slutligen kommit fram till att jag ger det en chans! Med nytt hus, ett växande företag och tre vilda ungar lär det ju knappast bli brist på saker att skriva om. Snarare brist på tid, men med tanke på att jag inte lär få mer tid de närmsta tio åren är det väl bara att bestämma sig. De ä ba å åk!

För er som inte redan känner mig så heter jag  Ida. Är en utflyttad norrbottning med ett sydländskt temperament. Mamma till två döttrar och en buspojke, gift med en händig man som jobbar på kontor. Andas färg och form och brinner för mitt företag Crème de la Crème. Livet de la crème är en fortsättning på min gamla blogg Familjen i Uttran. Allt ifrån våndan över att inte få ihop livspusslet till recept på grön jos. Funderingar på hur man som latmask ska lyckas bli gatans kralligaste mamma, och hur i hela friden man ska lyckas förverkliga alla idéer som snurrar runt i huvudet. Såklart en jädrans massa kreativitet och inspiration också, som Instagram fast med mer text.

Häng med vetja!