Guld

Idag har jag gått varv efter varv i vårt vackra hus och flyttat saker. Det är liksom som om sakerna inte har hittat sin plats än, utan  svävar omkring för att slutligen landa på helt fel ställe. Jag plockar och flyttar, lägger tillbaka och plockar bort. Som vanligt är jag otålig, vill att allt ska vara klart med en gång. Inne på vårt tredje hus vet jag ju att de tar tid, det där med att bo in sig. Det måste få ta tid, för mitt i allt möblerande och piffande ska man ju leva också, vi måste hinna leka och umgås. Barn ska tröstas, mat ska lagas och kläder ska tvättas.

Idag visar jag en glimt från vårt guldskimrande badrum.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid önskat mig ett guldfärgat badrum, men nu när jag har ett - tja, då är det inte så dumt ändå. Tillsammans med de klassiska golvplattorna, det vackra kopparröret till toaletten, marmorskivan i fönstret och våra vräkiga speglar med feta ramar funkar det rätt bra. Vårt enda aber just nu är att hitta en toalettpappershållare och krokar till handdukarna som matchar resten, det är en gåta var de förra ägarna gjorde av toapappersrullen och sina blöta badlakan. Sedan vi flyttade in har handdukarna i alla fall en benägenhet att hamna i fuktiga högar på golvet, jag är glad om de når upp till bänken någon gång ibland.

Selfien i badrumsspegeln blev en hommage till min favvobricka som jag fick av min goda vän Anna i höstas. Ganska likt va?

Marmorskivan i fönstret är som gjord för vackra ting. Sanningen ser dock inte lika vacker ut, i själva verket ligger där högar av tandkrämskladdiga tandborstar och uttänjda hårsnoddar, nappar och ensamma örhängen som saknar sin maka. Då och då rafsar jag ner allt  i en låda och låtsas som att vi alltid enbart har noggrant utvalda saker framme, funkar i en kvart eller så.

Efter tre inlägg på nya bloggen känner jag att det förmodligen behövs minst tre till innan jag är varm i kläderna. Lustigt att det där med att skriva handlar så mycket om rutin som det faktiskt gör. Jag känner mig ungefär som när man är på semester i ett främmande land och ska prata ett språk som man kan, men som det var väldans lägesedan man tog i sin mun. Lite nervöst och lite stapplande, men härligt när man inser att man inte glömt allt.

* Trevåningsfatet på bilden heter Falköga och finns att köpa här.