Ni kan glömma att jag tänker byta skola, säger Karla när det i höstas blev klart att vi skulle flytta. Jag tänker aldrig aldrig byta skola, fortsätter hon och smäller igen närmsta dörr så att hela det hundraåriga huset skakar. Nämen, vilken tur att vi bara skulle flytta ungefär fyra kilometer då. Och vilken tur att vi beslöt oss för att Flora och Rufus skulle få gå kvar på samma dagis fram till hösten då de ändå skulle byta till förskoleklass och storbarnsavdelning. Och kanske bäst av allt, vilken tur att jag har ett sådant jobb så att jag kan packa in alla barnen i bilen två gånger varje dag för att åka och lämna och hämta i grannkommunen.
Jag kan ju säga att det inte är varje morgon som barnen står uppradade som syskonen von Trapp för att sedan bli fastspända i sina bilstolar. Allt som oftast ska det tittas på någon ekorre, bara hämtas en sak, eller helt sonika liggas och skrikas i gruset på gårdsplanen en stund. De senaste dagarna har vi dock infört en ny rutin som än så länge funkar utmärkt. Varje morgon kör vi disco i bilen. Dansaaa, skriker Ruffe Puff och rusar till bilen. Sen vrider vi upp volymen och sittdansar oss från Salem till Botkyrka. På vägen hem lyssnar vi på en saga istället, just nu går Kalabalik hos morfar prosten, uppläst av Margaretha Krook på repeat. Flora fnissar medan Rufus rynkar på ögonbrynen och säger inte göra så, när Anton gör något fuffens hos prosten. Karla himlar mest med ögonen och säger att sagor är för småbarn, men jag vet nog att hon gillar det innerst inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar