Svenskt tenn VS Villa Furuborg

Med tanke på att det just nu inte finns särskilt mycket mer än en kudde och en pall från den fina butiken på Strandvägen i vårt vardagsrum kan man kanske tro att jag fått hybris som ens kommer på tanken att jämföra våra loppissoffor med en mullig fåtölj med grönskande Frank-tyg.

 

Det jag är ute efter är att man faktiskt kan fånga samma känsla med en blandning av loppis, Ikea och några få utvalda dyrgripar. Klyschigt - ja visst, men det funkar :)

 

Idag hade jag besök av redaktör och fotograf från tidningen Hem och Antik. I majnumret kommer ett porträtt av mig och några av mina favoritsaker. Kul!

Over and out

Sedan slutet av januari har jag gjort femtiosju ljusstakar. Femtiosju, det är ju inte riktigt klokt. När man sedan tänker på att alla de där ljusstakarna hamnat i butiker och i nya hem både i Sverige och utomlands blir det rentutav svindlande!

Just nu har jag dock likt den franska tulpanen svårt att hålla huvudet uppe, energin räcker helt enkelt inte till. Men jag tänker att då får det väl vara så några dagar. Jag växlar ner och tankar kraft bakom Rufus öra och i gropen mellan Karlas skulderblad, ur Floras kvillrande skratt och mot mannens axel. Jag klappar mig lite på axeln och säger att det inte är hela världen om jag blir färdig med den där ordern på måndag istället för på fredag. Sedan går jag och lägger mig i en renbäddad säng och drömmer om solvarm hud och doft av hav. Over and out.

När jag är ensam

När jag är ensam hemma på dagarna gör jag som jag vill. Jag lyssnar på musik alldeles för högt, äter lunch i soffan och tar Floras Mumin-glas som bara hon får dricka ur. Vissa dagar sköter jag liksom allt från soffan. Eller sofforna, som jag belamrar med allt från kontorsarbete till ljusstaksdelar som ska komponeras ihop till nya finheter.

Sen strax efter klockan tre drar jag fram som en tornado för att hinna plocka undan alla mina grejer, för om barnen i huset inte får dra ner alla sina leksaker till sofforna är det nog inte okej att mamman sprider ut sina prylar över vardagsrummet heller. Så puffar jag till kuddarna och låtsas som om jag alltid har det lika prydligt (fram till nästa dag då salongen än en gång förvandlas till ett sjöslag för några timmar ;)

En helt vanlig söndag i mars

Det blåser friska vindar på vårt berg idag och vi flaggar för sol, vår och att vi bott i Villa Furuborg i drygt tre månader. Nu längtar vi efter fler långa dagar utomhus med fika mot vedboväggen och kojor i skogen. Och CdlC-huset förstås, som kommer att ligga längs med vägen upp till vårt hus.

En helt vanlig söndagseftermiddag i Villa Furuborg är två av fem inne på sitt andra klädombyte. Dagens accessoarer kan sammanfattas som ridspö, sjörövarkrok och halmhatt.

Nu är det vår på riktigt, idag premiärhängde vi tvätten utomhus. Torktid - cirka tjugo minuter,

resultat - ren tvätt som doftar sol och vind.

Nu ryker den sista krukan med vintertorr ljung! Verandan och entrén pimpas med penseer och narcisser, medan jag och Karla planerar för slingrande krasse, megastora pelargoner och pallkragar fulla med grönsaker och bär.

Med dessa fyra bilder från en söndag i mars, eller livet i allmänhet, önskar jag er en bra fortsättning på veckans sista dag!

Fyrtal; snö och träningsvärk

Ibland förstår jag bara inte var dagarna tar vägen. Kom på mig själv med att ha skrivit tisdag x 4 istället för onsdag nyss, och vips låg jag minus en dag. Nu är i alla fall en av mina största Formex-ordrar alldeles snart färdig. På fredag, senast på måndag åker ljuskronor, våningsfat, ljusstakar och krokar iväg till Seoul i Sydkorea. Håll tummarna att allt håller den långa resan.

Nu kör vi Bolibompa, pyjamasrejs och nattning medan pappan sitter i telefonmöte. Sedan är det jag som lägger mig i soffan med ömma ben och låter mig serveras en sen middag bestående av en skål kokosgröt med blodapelsin, gröna russin (är beroende av den blandningen) och mandelmjölk. Efter det lär jag somna ovaggad.

* Hur går det med springandet då? Tackar som frågar, det går bra. Jättebra. Efter fem springturer är jag nu uppe i 4,5 km. Jag har kommit på att det där med peppig musik är min hemlighet. När jag känner att, nä nu får det räcka, jag har ju ändå sprungit en minut längre än sist, så hakar jag upp mig på musiken. Tänk om det kommer en jättebra låt efter den här, jag måste springa en stund till så att jag får se. När den nya låten kommer så bestämmer jag att jag åtminstone springer fram till refrängen, och så fortsätter jag så tills jag kommer till något lagom jämnt antal minuter eller kilometer. Och så inte att förglömma:  Du är lång, snygg och har lätta steg :)
* I går var temat i Hanna Wendelbos fotoutmaning på Instagram tacksam. Det är ju mycket jag är tacksam över, kanske i synnerhet att jag och min familj är friska. Den senaste tiden har jag träffat på människor som befinner sig i samma fas i livet som jag, och som på ett eller annat sätt drabbats av svår sjukdom. Som den hårda vägen fått erfara hur skört livet kan vara. Jag känner mig tacksam och ödmjuk för varje dag, och för livet i allmänhet. Känner mig också tacksam över att jag har fått möjlighet att leva min dröm. Att kunna säga upp sig från ett "vanligt" jobb för att prova sina vingar med ett eget företag är få förunnat. Att sedan kunna säga att det faktiskt  går ganska bra är ju helt fantastiskt!
* Bye bye gröna gräsmattor, hej hej vinter! Så var det dags igen, vårens bakslag numero tre. Har dock hört att det från och med helgen väntas sol och tvåsiffriga plusgrader, så jag försöker att inte misströsta.
*Abra kadabra poff, lägg in alla kläderna i garderoberna med ett tjoff! Nähä, det funkade inte idag heller. Får väl ägna mig åt lite vikarenakläderochlägginigarderoberna-terapi i morgon bitti. Just nu är vårt sovrumsgolv täckt av blå plastkassar från det stora varuhuset, kläderna hinner liksom inte därifrån innan de ska tvättas igen. Ska i alla fall göra ett försök att få bort så pass många kassar att jag får en gång från dörren till sängen ;)

CdlC-bygget

Idag är en sån där dag då det är härligt väder om man sitter inomhus. Jag lurades av den strålande solen och föreslog att vi skulle äta lunch ute, efter fem minuter med bortblåst pizza och rinnande näsor gick vi in och satte oss i köket istället. Nu trotsar barnen orkanvindarna uppe på vårt berg och är ute och leker medan jag sitter under en filt i soffan och planerar sommarens bygge.

Crème de la Crème ska få ett eget hus vad det lider, och ingen är gladare än jag! Huset är tänkt att byggas som ett gammalt vagnslider och kommer att vara indelat i tre delar; ett kombinerat showroom/butik, en verkstadsdel och en gästbostad. Det ska bli så in i bängen skönt att kunna gå hemifrån till jobbet, och att slippa visa upp produkterna på köksbordet när det hör av sig folk som vill komma och köpa något på plats. Min tidsplan är att ha det färdigt innan midsommar, mer realistiskt är nog att ha det färdigt innan skolstarten i augusti ;) Ett som är säkert är att jag kommer att ställa till med ett hejdundrande invigningsparty, och att Ni är bjudna!

Månadens fyra: K

Anna och Ulrika kör månadens fyra, denna månad är det bokstaven K som gäller. Lat som jag är gillar jag att få ett ämne att utgå från när jag skriver och fotograferar, är därför inte sen att haka på.

kök - kändis - käk - kärlek 



Vårt kök känner jag kanske att jag tjatat färdigt om. I alla fall tills det börjar hända något på renoveringsfronten, vilket just idag känns som om det skulle kunna dröja ett bra tag. En sak som jag är glad för redan nu innan vi börjar riva ner köksskåpen är vår köksingång. Att kunna ta sin kaffekopp och sätta sig för att lapa sol på kökstrappan är en lisa för själen!

Jag älskar den här bilden på Bea Åkerlund! Kontrasten mellan det vardagliga i att dra sina vanliga barn i en vanlig barnvagn och att vara klädd som en drama queen är underbar! Kanske borde testa det nästa gång jag ska hämta på dagis ;)

Huruvida det är roligt med käk eller inte går i perioder. Just nu är det roligt. Jag ser det som mitt mission att laga god, bra och nyttig mat till min familj. Just den där kombinationen god och nyttig är det som kan vara klurigast, jag har en kräsen smakpanel på tre som ganska snabbt fäller sitt omdöme. I kväll blev både jag och käket godkänt. Phu. Kokosplättar med hallonsylt (frysta hallon kokade med honung och chiafrön) och keso blandat med blodapelsin och gröna russin.

Och så tre av mina fyra kärlekar. Karla Elisabet Snö, min förstfödda kloka dotter, som ena dagen har känslorna utanpå kroppen för att nästa dag sluta sig som en mussla. Ingen kan göra mig så arg, men inte heller lika lycklig. Flora Amalia Dagg är flickan med bus i kroppen och solsken i blick. Kan reta gallfeber på vem som helst, men också få vem som helst att le. Rufus Columbus Vind är min bästa överraskning som gjorde att tvåbarnsmamman blev trebarnmamma och att flickmamman blev pojkmamma.

Den fjärde kärleken finns med han också. Sista tiden har vi dock inte sett så mycket av honom här i Villa Furuborg. Tidigt om mornarna hoppar han på tåget in till den stora staden för att sent sent komma hem igen. Några veckor till ska det vara så, sen ser vi fram emot ljusa eftermiddagar och långa helger tillsammans (fram till att nästa stora jobbprojekt dyker upp vill säga).

Fotoutmaning 2014; spring

Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra.

Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton. (ur boken Heja Heja av Martina Haag)

Jag har alltid intalat mig själv att jag inte är någon springtyp, jag gillar ju gruppträning där en karismatisk tränare står och skriker vad jag ska göra. Förbaskat tråkigt är det också! Senaste året har dock en tanke börjat gro någonstans i bakhuvudet att det där med löpning kanske inte vore så dumt, framförallt vore det himla praktiskt att bara kunna snöra på sig springskorna och ge sig ut utan att behöva passa någon tid. Man kanske till och med skulle kunna dra med sig ungarna på cyklar!

Efter att ha funderat på det (skjutit på det) i några veckor bestämde jag mig för att sätta igång i måndags. Jag överlevde, och bara vetskapen om att ha slagit Martina Haags första tid med fem minuter gjorde mig sugen på att springa igen. För trots vad jag tänkt i alla år så är det ju så som Mia Thomson skriver, Alla kan springa. Det är något vi gör redan som små. Att cykla och åka skidor är däremot något vi lär oss.

För att ta det säkra före det osäkra och inte fastna med sendrag bakom något nedfallet träd i skogen sprang jag på löpbandet på gymmet första gången. Skulle det vara alltför asjobbigt skulle jag ju alltid kunna låtsas att det bara var uppvärming, och att det liksom är NU som träningen börjar.

Efter att ha slängt en blick på bokomslaget med en glad Martina hållandes i pokal och rosbukett på köksbordet i morse var det dags igen. Inför mitt andra elddop hade jag tittat ut en liiiten runda i närheten av där vi bor. Skulle det bli riktigt överjävligt skulle jag nästan kunna krypa hem. Jag hade förberett mig noga, löpartights, underställströja och bra springmusik i lurarna. Och precis som jag lärt mig i Marathon-Mias löpskola för nybörjare så rabblade jag; Sträck på dig – Du är lång, snygg och har lätta steg, som ett mantra i huvudet. Vips vad det var så hade jag sprungit två varv och hållit på i drygt tjugo minuter. Nu vill tävlingsdjävulen i mig inget hellre än att det ska bli fredag så att jag kan klå mitt rekord med ytterligare några minuter, för nu har jag bestämt mig, innan sommaren är över ska jag ha sprungit en mil. Tackgodegudförenlånglångvår!

När jag har sprungit fem kilometer utan att vila ska jag belöna mig med något little something. Vilken tur för mig att det finns en sån uppsjö med coola löpar-attribut man kan välja mellan :)

1. Löparjacka från Odlo i mina favoritfärger. Finns bla här.
2. Tights från Asics som ser räsersnabba ut!
3. Kanske överkurs än så länge, men en pulsklocka skulle man ju ha. Om inte annat så kan man nog använda den till att ta tid på frukostäggen.
4. Ännu mera snyggfärger på funktionströja från norska Kari Traa.
5. Alltså, de här skorna. Jag blev blixtkär och inser att man bara måste flyga fram i skogen med dem på fötterna. Eller?

)

Den här låten finns med på min spring-playlist. Har ni tips på grym, peppig musik som gör att man orkar ytterligare hundra meter får ni gärna dela med er!

Söndag

Vi hamnade lite på kant med varandra i morse just den här söndagen och jag, men i takt med att solens strålar visade sig blev vi sams igen. Nu sitter jag med marssolrosiga kinder och räknar ner timmarna tills han med stort H är hemma igen. Det är som om dagarna haltar lite när inte familjen är komplett.

Lampan på bilden är en prototyp som får bo kvar hemma hos oss. Senare i vår kommer det dock att komma mindre varianter på samma tema. Bordet är beställningsvara och finns att köpa här. Fisken som fram till nu enbart har använts till att serveras soppa ur fick ett fång av tulpaner och blåbärsris idag och verkar trivas rätt bra med det. Ha en fortsatt fin avslutning på veckan!

Barnkammaren

Det fanns en tid när vi hade fler leksaker i vardagsrummet än i barnens rum. När det byggdes kojor av soffkuddar med Frank-tyg och mässingljusstakarna på spiselkransen användes till att blåsa trumpet i.

Sedan Flora och Rufus fått flytta in i Villa Furuborgs största rum ser man knappt röken av dem. Här finns plats för Lego-städer med stora hus, Playmobil-skepp som seglar över den böljande mattan och hundratals Little petshop som bygger bon i alla skrymslen och vrår.

Den stora mattan som jag köpte på loppis för några år sedan gör sig utmärkt i det stora barnrummet. Förutom att den är mjuk att leka på, dämpar den de värsta indiantjuten och racerbilsvrålen. Rufus som ibland får för sig att hoppa längdhopp från bordet får dessutom en mjukare landning på den persiska ullen.

I rummet finns förutom en stor inbyggd bokhylla, ett annat gammalt schabrak som de gamla ägarna lämnade kvar. Här har vi ställt upp alla leksaker och böcker så att barnen får överblick över vad de har, och för att få rena golvytor (sen är det ju en helt annan femma att det inte finns tillstymmelse till rena golvytor när de två yngsta röjt runt i rummet en förmiddag eller så).

För att undvika allt för många bus och tjuvnyp efter läggdags fick Rufus och Flora var sitt hörn av rummet. Har väl funkat sådär, som det är nu somnar Rufus inte i sin egen säng i alla fall, för närvarande är det bara mammas och pappas som duger.

 

 När det blir varmare kommer barnkammaren att bli dubbelt så stor. Då öppnar vi dörren till balkongen och låter dockor och gosedjur flytta ut till mjuka filtar och slingrande krasse. Än så länge njuter vi av marsljuset som flödar in genom gamla glasrutor och bryts sådär vackert som bara ljus genom gamla glasrutor kan göra.

Too much

.
Minimalist har jag aldrig varit, jag älskar att omge mig med mycket och många, om än noggrant utvalda, saker och människor. Fast just idag när jag tillbringat morgonen med att leta efter en liten, men ack så viktig sak, som inte setts till sedan flytten förbannar jag alla saker som kommer i min väg. Oerhört frustrerande att hitta låda efter låda med saker jag INTE behöver just nu, medan min saknade lilla  grej är som uppslukad av jorden. Jag fortsätter att leta, om inte annat kanske jag hittar något annat spännande!

Med en bild från min gamla CdlC-verkstad önskar jag er alla en fantastisk helg! I morgon blir det vår, ropar Flora när hon rusar in på dagis i morse, det sa dom på radion i morse! Inte mig emot, grillväder och femton plusgrader är något jag kan leva med första hälften av mars.

Köksdrömmar

Vårt kök kan sammanfattas med ett enda ord - rackel. Ett jädra rackel är vad det är. Kan tänkas att jag överreagerar en aning, men dysfunktionella kök gör mig lätt vansinnig.

Förutom att det inte finns plats för mer än fyra tallrikar, tre glas och en konservburk (lätt överdrivet), så ska man inte bli förvånad om man står där snopen med knoppen i handen när man ska öppna en skåpdörr. Det kan bero på att Rufus två år gammal, har gängat av muttern som sitter på baksidan av skåpdörren, eller så har muttern helt enkelt lyst med sin frånvaro sedan innan vi flyttade in. Värre är när man ska ta ut laxfilén ur ugnen just när den är sådär perfekt färdig och man helt plötsligt står där med yttre delen av ugnsluckan i handen. För hålet i ugnen sitter nu den innersta delen av ugnsluckan som inte har tillstymmelse till handtag. Efter en kvarts trixande med svettpärlor i pannan och en kökskniv i högsta högg lyckas man då till slut öppna luckan (som åker igen som en katapult om man släpper handen som precis håller på att glida ut grytvanten). Laxfilen som var perfekt femton minuter tidigare är nu torr som sågspån.

Torrvaror har vi i en gammal byrå i brist på skafferi eller köksskåp, medan det glas och porslin som inte ryms i köket får bo i serveringsgång (serveringsgång med skåp från golv till tak är underskattat) och matsal. Kompiskockar göra sig icke besvär, detta kök är för ensamkockar. Med en arbetsyta i samma storlek som ett normalstort örngott är risken överhängande att man råkar armbåga sin kock-kompis i revbenen när man ska hacka lök.        

Trots detta så trivs vi väldigt bra just i köket (hör och häpna). Det är vid den stora vedspisen vi äter, umgås, ritar, dansar disco (!) och bara är. Nu kan det kan bara bli bättre.    

Tänker  jag bort de mintgröna pärlspontväggarna och det obehandlade golvet, lägger till massor av förvaring och bänkyta, så är det inte omöjligt att rackelköket kan bli ett drömkök.

Medan köket i vårt gamla hus var svart och vitt, tänker jag mig detta i vitt, blått och grått. Klassiskt och elegant, men framförallt hemtrevligt.

1. Precis som när vi renoverade vårt förra kök kommer vi att satsa på stommar och luckor från Ikea, för att kunna lägga krutet på bänkskivor och vitvaror istället. Vi har fastnat för skåpluckorna Bodbyn, men kommer att ha dem i vitt istället för i grått. Gillar dock inspirationsbilden med skåp ända upp till taket, med nästan fyra meter i takhöjd lär vi nog få plats med det mesta (får väl investera i en snygg köksstege).
2. Att vi ska ha franskt blåvitt kakel bestämde jag redan innan jag visste att vi överhuvudtaget skulle flytta. Jag bara visste att om vi någon gång skulle göra om ett kök till så skulle detta kakel sitta på väggarna. Beroende på hur mycket som behövs kan jag tänka mig att vi kanske får blanda ut det med lite vanligt vitt kakel för att inte spräcka budgeten.
3. Guld är ju bra glammigt! Frågan är om man tröttnar på en kran i mässing, eller om det blir en sån där kär inredningsdetalj som när man väl har den inte kan tänka sig att leva utan?
4. Jag är kär i en tapet. Så pass kär att jag kan tänka mig att göra av med pärlsponten på åtminstone en vägg.
5. En galet brackig spis är något jag drömmer om. Förmodligen får jag fortsätta drömma, men just den här har jag spanat på länge.
6. Efter att ha haft bänkskivor i granit har jag svårt att tänka mig något annat. I vårt kök händer det att vi, förutom att vi lagar mat då och då, meckar med något lortigt, målar stora och små konstverk, limmar våningsfat och ljusstakar, dricker vin (spiller vin) och en hel del annat. Att då kunna torka av bänkskivan när vi gjort det vi ska och det inte finns tillstymmelse till fläck som kan avslöja vad som nyss pågick är värt en hel del! Till detta kök spetsar vi in oss på en grå variant istället för den kolsvarta vi hade sist.

Pink

Igår förmiddag bestämde jag mig för att vintern var slut och åkte för att handla penséer och narcisser till krukorna vid entrén. Innan jag hade gått och lagt mig på kvällen hade koltrastarnas skönsång och gröna gräsmattor bytts ut mot ett fem centimeter tjockt snölager. Ridå.

Idag var ordningen återställd med barmark och fågelkvitter. Jag har "roat" mig med att slipa och borra hundrafemtielva rosa skärvor till en ljuskrona som ska fotas till tidningen Lantliv på torsdag, innan den åker vidare till Crème de la Crèmes återförsäljare Gumbostrand Konst och Form utanför Helsingfors. Just det där borrandet och slipandet är något jag kan skjuta på i dagar, sen när jag väl gör det så är det inte så farligt. Dessutom jobbar jag samtidigt på allmänbildningen. Med P3 dokumentär i öronen lär jag mig allt om såväl Folke Bernadotte och de vita bussarna, som helikopterrånet i Västberga. Win win helt enkelt!

Fotoutmaning Mars 2014; Där jag bor

På Instagram snurrar det runt en Fotoutmaning med olika teman för varje dag som @hannawendelbo dragit igång. Oavsett om jag ska göra en ljuskrona eller ett blogginlägg tycker jag att det är tacksamt att ha ett tema att utgå ifrån, jag har valt att delta i utmaningen både på Instagram (där jag heter idacdlc) och lite här på bloggen.

 

Dagens utmaning var att visa Där jag bor. Efter att ha bott i pyttesmå lägenheter, stora lägenheter på femte våningen utan hiss, i ett litet gult 20-talshus, och i ett större hus från 1913 har vi nu landat i Villa Furuborg anno 1900. Nu har vi hittat hem, här känns det som om vi blir kvar. Det är något speciellt med hus där hemtrevligheten sitter i väggarna, och där rummen är gjorda för springande barn och stora kalas.

 

 

Även utanför huset är det högt till tak. I och med att det ligger högst uppe på ett berg är det nästan alltid ljust inne, det finns inget förutom en och annan tall som skymmer ljuset. Går man upp på bergknallen vid flaggstången har man milsvids utsikt, men där med att bo högst uppe på ett berg har också sina nackdelar. Framför huset stupar bergen  som värsta sortens helvetesgap, klättersugna tvåochetthalvt-åringar och tankspridda femåringar kan få vilken mamma som helst att sätta hjärtat i halsgropen. Ett långt och svårklättrat staket står högst upp på listan.

 

 

I huset där vi bor finns en serveringsgång med skåp från golv till tak (vilket är en jäkla tur då köket knappt har några förvaringsutrymmen över huvud taget). Jag älskar de spröjsade fönsterna ovanför dörrarna till serveringsgången som gör att det känns om möjligt ännu ljusare. Tillsammans med takhöjden ger de rymd även till den lilla gången mellan hall och kök.

 

 

 

Ni som har följt mig ett tag vet att jag har en hang up på orientaliska mattor. Gissa om jag blev glad då vi fick ta över de förra ägarnas tjocka härliga mattor som låg i den röda trappen! Mattorna har dock en benägenhet att rutscha ner när barnen rejsar upp och ner för trapporna. Lampan på trappstolpen håller jag också extra kär där den står som ett utropstecken mellan våningarna. 

 

Och tänk, nu är det inte så länge kvar innan vi kan öppna dörrarna till den lilla balkongen för sol och fågelkvitter!

 

 

Och så kanske det jag gillar allra mest, vår gröna ytterdörr. Varje gång jag kommer hem och ska sätta nyckeln i låset får jag nypa mig i armen. Det är här jag bor.