Fotoutmaning 2014; spring

Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra.

Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton. (ur boken Heja Heja av Martina Haag)

Jag har alltid intalat mig själv att jag inte är någon springtyp, jag gillar ju gruppträning där en karismatisk tränare står och skriker vad jag ska göra. Förbaskat tråkigt är det också! Senaste året har dock en tanke börjat gro någonstans i bakhuvudet att det där med löpning kanske inte vore så dumt, framförallt vore det himla praktiskt att bara kunna snöra på sig springskorna och ge sig ut utan att behöva passa någon tid. Man kanske till och med skulle kunna dra med sig ungarna på cyklar!

Efter att ha funderat på det (skjutit på det) i några veckor bestämde jag mig för att sätta igång i måndags. Jag överlevde, och bara vetskapen om att ha slagit Martina Haags första tid med fem minuter gjorde mig sugen på att springa igen. För trots vad jag tänkt i alla år så är det ju så som Mia Thomson skriver, Alla kan springa. Det är något vi gör redan som små. Att cykla och åka skidor är däremot något vi lär oss.

För att ta det säkra före det osäkra och inte fastna med sendrag bakom något nedfallet träd i skogen sprang jag på löpbandet på gymmet första gången. Skulle det vara alltför asjobbigt skulle jag ju alltid kunna låtsas att det bara var uppvärming, och att det liksom är NU som träningen börjar.

Efter att ha slängt en blick på bokomslaget med en glad Martina hållandes i pokal och rosbukett på köksbordet i morse var det dags igen. Inför mitt andra elddop hade jag tittat ut en liiiten runda i närheten av där vi bor. Skulle det bli riktigt överjävligt skulle jag nästan kunna krypa hem. Jag hade förberett mig noga, löpartights, underställströja och bra springmusik i lurarna. Och precis som jag lärt mig i Marathon-Mias löpskola för nybörjare så rabblade jag; Sträck på dig – Du är lång, snygg och har lätta steg, som ett mantra i huvudet. Vips vad det var så hade jag sprungit två varv och hållit på i drygt tjugo minuter. Nu vill tävlingsdjävulen i mig inget hellre än att det ska bli fredag så att jag kan klå mitt rekord med ytterligare några minuter, för nu har jag bestämt mig, innan sommaren är över ska jag ha sprungit en mil. Tackgodegudförenlånglångvår!

När jag har sprungit fem kilometer utan att vila ska jag belöna mig med något little something. Vilken tur för mig att det finns en sån uppsjö med coola löpar-attribut man kan välja mellan :)

1. Löparjacka från Odlo i mina favoritfärger. Finns bla här.
2. Tights från Asics som ser räsersnabba ut!
3. Kanske överkurs än så länge, men en pulsklocka skulle man ju ha. Om inte annat så kan man nog använda den till att ta tid på frukostäggen.
4. Ännu mera snyggfärger på funktionströja från norska Kari Traa.
5. Alltså, de här skorna. Jag blev blixtkär och inser att man bara måste flyga fram i skogen med dem på fötterna. Eller?

)

Den här låten finns med på min spring-playlist. Har ni tips på grym, peppig musik som gör att man orkar ytterligare hundra meter får ni gärna dela med er!