Fotoutmaning Mars 2014; Där jag bor

På Instagram snurrar det runt en Fotoutmaning med olika teman för varje dag som @hannawendelbo dragit igång. Oavsett om jag ska göra en ljuskrona eller ett blogginlägg tycker jag att det är tacksamt att ha ett tema att utgå ifrån, jag har valt att delta i utmaningen både på Instagram (där jag heter idacdlc) och lite här på bloggen.

 

Dagens utmaning var att visa Där jag bor. Efter att ha bott i pyttesmå lägenheter, stora lägenheter på femte våningen utan hiss, i ett litet gult 20-talshus, och i ett större hus från 1913 har vi nu landat i Villa Furuborg anno 1900. Nu har vi hittat hem, här känns det som om vi blir kvar. Det är något speciellt med hus där hemtrevligheten sitter i väggarna, och där rummen är gjorda för springande barn och stora kalas.

 

 

Även utanför huset är det högt till tak. I och med att det ligger högst uppe på ett berg är det nästan alltid ljust inne, det finns inget förutom en och annan tall som skymmer ljuset. Går man upp på bergknallen vid flaggstången har man milsvids utsikt, men där med att bo högst uppe på ett berg har också sina nackdelar. Framför huset stupar bergen  som värsta sortens helvetesgap, klättersugna tvåochetthalvt-åringar och tankspridda femåringar kan få vilken mamma som helst att sätta hjärtat i halsgropen. Ett långt och svårklättrat staket står högst upp på listan.

 

 

I huset där vi bor finns en serveringsgång med skåp från golv till tak (vilket är en jäkla tur då köket knappt har några förvaringsutrymmen över huvud taget). Jag älskar de spröjsade fönsterna ovanför dörrarna till serveringsgången som gör att det känns om möjligt ännu ljusare. Tillsammans med takhöjden ger de rymd även till den lilla gången mellan hall och kök.

 

 

 

Ni som har följt mig ett tag vet att jag har en hang up på orientaliska mattor. Gissa om jag blev glad då vi fick ta över de förra ägarnas tjocka härliga mattor som låg i den röda trappen! Mattorna har dock en benägenhet att rutscha ner när barnen rejsar upp och ner för trapporna. Lampan på trappstolpen håller jag också extra kär där den står som ett utropstecken mellan våningarna. 

 

Och tänk, nu är det inte så länge kvar innan vi kan öppna dörrarna till den lilla balkongen för sol och fågelkvitter!

 

 

Och så kanske det jag gillar allra mest, vår gröna ytterdörr. Varje gång jag kommer hem och ska sätta nyckeln i låset får jag nypa mig i armen. Det är här jag bor.